Igår fick jag hem ett brev med startbevis inför ultraloppet nu på lördag. Alltså till loppet som jag inte ska springa. Min första DNS.
Dagens träning bestod av cykling och så länge jag cyklade så funderade jag på lördagen. Såklart känns det trist att inte kunna delta på lördag men samtidigt har jag nog vetat rätt länge att jag inte skulle starta. Våren har ju som sagt inte gått som det var tänkt löpmässigt och därför var det sist och slutligen ett lätt beslut. När jag ska springa mitt första ultramarathon så vill jag göra det med en skadefri kropp! Kanske det finns något intressant lopp redan på hösten?
Hursomhelst så kom jag fram till vad jag är mest besviken över att missa och det är känslan efteråt. Känslan att komma i mål på marathon är oslagbar! Att först ha tränat hårt under en lång period och sedan ha övervunnit alla tankar på att sluta när det blir tungt (för tungt blir det alltid i något skede under ett marathon). Där och då känner jag mig helt oöverträffbar och det har jag gjort efter alla mina marathon oberoende av hur snabbt det har gått. Att få komma i mål, få en medalj runt halsen, något att äta, med trötta ben men stolt huvud. Det är underbart!
Eftersom 6h är längre än vad jag någonsin sprungit så skulle målgångskänslan säkert ha varit ännu bättre nu på lördag.
I samma kuvert som startbeviset kom så kom också ett par kompressionsstrumpor. Får njuta av dem istället!
Cyklingen idag blev 1h20min och jag hann med både grym motvind och härlig medvind under passet. Njöt hela rundan och tycker inte det är lika tråkigt att cykla ensam som jag tidigare tyckt. Så länge jag har country-musik i öronen så är det till och med nästan lika kul som löpning. Men imorgon ska jag springa! Det ska bli intervaller med På Språng gänget och jag längtar faktiskt lite redan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar