Var så glad när jag fick springa idag. Igår gick jag hela dagen omkring och var springsugen men vågade inte ge mig ut eftersom jag verkligen försöker skynda långsamt nu och inte pressa kroppen för mycket. Är livrädd för att skadan i foten ska komma tillbaka igen för det finns ingen energi till att tackla ett till bakslag just nu.
Konstaterade annars att jag antagligen mest tappat form "i huvudet" under min paus från löpningen. Pannbenet är tunt som sandpapper just nu och jag vet inte hur många gånger jag fick mota bort tankar som t.ex. "du kan inte springa 10 km", "nu måste du nog gå snart" under löpningen i onsdags. Det här är verkligen inte jag, jag brukar aldrig ha en tanke på att stanna och vila under ett löppass utan mer tro att jag är världsbäst på löpning (man måste ju peppa sig själv vet ni). Lean, mean running machine brukar vara mitt mantra men där är jag inte nu! Får nog ta och jobba på mitt pannben nu under hösten!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar