Jag har alltid trott att jag inte kan crawla. Helt enkelt bestämt mig för att jag är en sån som bara kan simma bröstsim. Simmade väldigt mycket när jag var liten och bodde nära simstranden i Maxmo men på den tiden var jag mest under vattnet och övade på att hålla andan så länge som möjligt så då övade jag heller inte på att crawla.
För några år sedan så blev jag för första gången sugen på att pröva på triathlon. Var med i två kortare motionstriathlon (sommaren 2010 tror jag?) och tyckte det var jätte roligt. Drömde redan då om att göra längre triathlontävlingar också men det lämnade alltid som en dröm. Varför? Jo för enligt mig själv kunde jag ju inte simma crawl och jag hade ingen lust att simma bröstsim när alla andra crawlar. Trodde heller inte att jag skulle kunna lära mig så jag höll mig till löpningen.
Jag vet egentligen inte vad som fick mig att våga trycka på anmälningsknappen till Joroinen (halv-ironman) i höstas för ännu då trodde jag ju att jag inte kan crawla.
Men som vanligt så kan man så mycket mera än man själv tror och jag är övertygad om att man för det mesta lägger upp för mycket hinder för sig själv. Inte trodde jag heller att jag skulle kunna springa marathon men det kan jag ju. Jag har också alltid trott att jag inte kan prata finska men nuförtiden pratar jag finska varje dag på jobbet plus att en av mina närmaste vänner är finskspråkig. Bara man vill så kan man! Både när det gäller idrott och i andra delar av livet!
Anledningen till att jag tänkte på detta är att jag idag crawlade 2 kilometer i sträck för första gången i mitt liv och jag är så nöjd! Och stolt! Det här var något som jag aldrig trodde för bara några månader sen så det känns så bra att bevisa för mig själv att jag visst kan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar